2006-04-30 Satsa på pedagogisk förnyelse och utveckling istället för skollokaler

Undervisningskostnaderna för gymnasieskolan i Borlänge är 27 600 kronor per elev och lokalkostnaden är 17 400 kronor. Tillsammans med bibliotek, läromedel, utrustning etc så är kostnaden per elev 69 000 per år.

Utbildning är en av de viktigaste faktorerna för en regions utveckling och förnyelse varför det är välmotiverade totalkostnader. Frågan är om avsatta medel används på bästa sätt?

I samband med reformeringen av gymnasieskolan framhölls vikten av att alla program skulle ge en grundläggande högskolebehörighet och att det var av stor vikt att alla ungdomar fick en treårig gymnasieutbildning. I Borlänge är det 40% av 20-åringarna i kommunen som inte har grundläggande högskolebehörighet och det är 60% som 3 år efter avslutad gymnasieutbildning inte sökt högskola/universitet. Individuella programmet är i många kommuner det tredje största programmet. Ett program som egentligen inte ska behövas.

Det finns idag ca 700 gymnasieskolor med 300 000 elever och 30 000 lärare och det finns 5 000 grundskolor med 1 miljon elever och 90 000 lärare. Naturligtvis finns i en så stor organisation både dålig och bra verksamhet. KK-stiftelsens stora skolsatsning i slutet av 1990-talet omfattade cirka 500 skolor - av 5 700, det är cirka 10% av befintliga skolor i landet. Om vi utgår från att skolorna följer den sk normalfördelningskurvan innebär det att cirka 30% är bra skolor vilket i sin tur innebär att 70% av skolorna behöver utvecklas. Det innebär att utbildningen för cirka 200 000 gymnasieelever kan göras mycket bättre. Många skolor gör fel saker rätt istället för rätt saker.

Av Borlänge-Säters 237 lärare på gymnasieskolan är 120 lärare över 50 år (63%) och kommer att gå i pension inom en 15-årsperiod. Fram till år 2005 beräknas 60 lärare gå i pension (25%) och antalet elever i gymnasieskolan ökar under de närmaste åren så med befintlig organisation behövs ytterligare 30 lärare. Är det självklart att man ska försöka rekrytera 90 heltidsanställda lärare? Om vi leker med tanken att vi klarar oss med 60 nyanställningar så har vi ett utrymme på 10 miljoner per år till skolutveckling. Bland annat kan ett ökat samarbete med andra organisationer, skolor och företag, regionalt, nationellt och internationellt tillsammans med moderna och flexibla undervisningsformer skapa resurser och möjligheter till pedagogisk förnyelse.

Om vi tillåter oss att fundera på vad det skulle innebära om 30% av eleverna använde 30% av tiden till lärande under eget ansvar, naturligtvis med handledning av kompetenta utbildare. Om vi räknar med att det är 2000 gymnasieelever så innebär det att över 3 miljoner kronor per år kan överföras från lokalkostnadskontot till kostnader för pedagogisk utveckling. Om ett projekt med denna inriktning slår väl ut kan kanske 50% av eleverna använda 50% av tiden till flexibelt lärande som inte kräver klassrum och skollokaler. Det innebär i så fall 8,7 miljoner per år till pedagogisk förnyelse. Om vi leker med tanken att vi har tio år till vårt förfogande och att första steget tar 5 år så innebär det att vi under tioårsperioden har 59 miljoner till pedagogisk förnyelse samtidigt som vi slipper investeringskostnader i nya lokaler.

Vi behöver skapa virtuella frirum där det finns tid för reflektion, tänkande och med Bodil Jönssons ord "ställtid". Ett bildningssystem där livslångt lärande är en realitet och inte ett honnörsord. Det behövs ett utbildningssystem som utgår från att det ska vara roligt att lära sig, som uppmuntrar nyfikenhet, engagemanget, kreativitet, nytänkande och reflektion. En utbildning som är tidsoberoende och platsoberoende. En utbildning med internationella kontakter och som samarbetar med det lokala näringslivet. En utbildning som arbetar med e-learning, on-line-tutoring, in-the-home-training, on-the-job-training och street-educators. En utbildning som är process- och projektorienterad, bygger på eget ansvar och saknar närvarokontroll.

Om gymnasieskolan drivs av kommunen eller av ett privat företag är av underordnad betydelse. Det väsentliga är att det finns möjligheter, intresse och förmåga till utveckling och att det bygger på demokratiska arbetsformer och att honnörsorden jämlikhet och jämställdhet också innebär att de elever som har det svårast också är de som gynnas av utvecklingsinsatserna. Kanske kan vi tillsammans utveckla ett Frizonsgymnasium?

Borlänge är inte avsevärt sämre eller bättre än andra kommuner och avsikten med detta inlägg är inte heller att kritisera någon ansvarig person eller grupp. Även om sifferunderlaget kan innehålla felaktigheter så visar det ändå på möjligheterna att inom givna ramar skapa utrymme för pedagogisk förnyelse och utveckling. Kanske kan vi ta detta som en startpunkt för ett konstruktivt och gränsöverskridande samtal i vilket alla intresserade föräldrar, elever, företagare, politiker, lärare m fl kan delta. Ett samtal för att utveckla gymnasieskolan och ge förutsättningar för att Borlänge kommun återtar platsen som en av de bästa utbildningskommunerna i landet.

Borlänge i april 2001

Tommy Isaksson och Lorens Axelson